Nyheter från Populär astronomi

Alfa Centauri B, bara 4,2 ljusår härifrån, kan ha steniga planeter som jorden i den så kallade 'beboeliga zonen' runt stjärnan. Det är i alla fall slutsatsen som ett gäng forskare i USA har dragit efter att ha kört datasimuleringar. De har räknat fram, utifrån det man vet om hur planeter bildas, vilka slags planetsystem som kan tänkas finnas där. Alfa Centauri är en trippelstjärna, där stjärnan B är något rödare och ljussvagare än solen. Forskarna, ledda av Javiera Guedes, har dock kommit fram till att planeterna inte bara kan finnas där, utan det går även att mäta dem om man satsar på att mäta stjärnans rörelser riktigt noga under några års tid.
Men Guedes team är överoptimistiska, tycker planetforskaren Philippe Thébault vid Stockholms universitet. Han har forskat om planetbildning i samma stjärnsystem.
— De studerar inte hela planetbildningsprocessen, utan bara sista etappen.
Enligt Thébaults datamodeller, som behandlar de tidigare stadier i planetbildning runt Alfa Centauri A, är det svårt att bilda planeter i den beboeliga zonerna runt stjärnorna A och B.
— Det finns inga planeter där. Alfa Centauri är ett system där det är nästan omöjligt att bilda jordliknande objekt vid jordens avstånd från stjärnan.
Artikel av Javiera Guedes med flera
Artikel på New Scientist Space
Medförfattare Greg Laughlin bloggar om resultaten

Det är alltså kanske för tidigt för att börja planera en resa till Alfa Centauri. Men det hindrar inte det sanslöst ambitiösa Ultimate Project. Det är ett litet gäng som har börjat projektera 500 år i förväg för en resa till en näraliggande stjärna för en miljon jordbor, till en kostnad på bara ett år av världens BNP. Galet, säkert, men värt att ta på allvar, tycker både Greg Laughlin och Centauri Dreams som kommenterar.


De olika kombinationer av steniga planeter som enligt Javiera Guedes och hennes kollegor kan finnas runt alfa Centauri B. Med flera års observationer tror de att planeternas rörelser borde kunna mätas härifrån jorden. (Bild: G. Laughlin/oklo.org )

Etiketter: Alfa Centauri, bemannade rymdfärder, exoplaneter, liv utanför solsystemet, rymdresor

På den årliga idékonferensen TED visades igår en ny leksak som Microsoft Research tänker släppa under våren: World Wide Telescope, en mjukvara som ska visualisera rymden. Se den inspelade presentationen (på engelska, knappt 7 minuter) här nedanför.

Om jag har förstått rätt så är skillnaden mot Google Sky som ju redan erbjuder ett roligt gränssnitt till astronomiska bilder samt extrainformation, att man i World Wide Telescope har gjort så att zoomen inte bara visar hur stort ett objekt ser ut på natthimlen utan att det också motsvarar dess avstånd från oss när man zoomar. Detta ska ge en bättre illusion av att kunna "åka dit".


Direktlänk till filmen.

Etiketter: datorprogram

Så kan vi bli säker på farliga asteroiden Apophis' framtida bana. Klicka för att läsa mer om det vinnande satellitprojekt Foresight och de andra bidragen i Planetary Societys tävling. (Bild: SpaceWorks / SpaceDev för Planetary Societys Apophis Mission Design Competition)
Som bekant finns det en liten risk att asteroiden Apophis krockar med jorden 2036. Det som vi behöver är en snabb insats för att noga bevaka asteroiden inför dess eventuellt ödesdigra första besök hos jorden 2029. Då avgörs hur det kommer att gå 7 år senare. Amerikanska Planetary Society utlyste i samarbete med NASA och ESA en tävling förra året för att ta fram smidiga sätt att öka våra kunskaper om Apophis och vart den är på väg. Nu har de vinnande bidragen korats: läs om dem här hos Planetary Society. Första priset går till amerikanska Spaceworks Engineering för deras lågbudgetprojekt Foresight. Enligt förslaget skulle en sond inta en tät bana Apophis mellan 2012 och 2015, granska den i detalj med en enkel spektralkamera, för att sedan dra sig tillbaka till ett avständ på 2 kilometer för att åka med asteroiden i sin bana runt solen. På så vis skulle man med hjälp av lidarteknik få vrålkoll på Apophis bana och därmed risken för framtida krockar med jorden, till en kostnad av bara 900 miljoner kronor. Rena fyndet, tycker jag.
[Uppdatering: Nu har Aftonbladet och DN rapporter om detta.]
Andra bloggar om: asteroider, rymden, astronomi, Apophis, hot mot jorden, Bruce Willis

Etiketter: apophis, asteroider, hot mot jorden

Svensk-italienskbyggda experimentet Pamela letar sedan juni 2006 efter antimateria i rymden. I torsdags presenterades färska data från Pamelas första år på konferensen UCLA Dark Matter 08 i Los Angeles. Jag fick tag i Mark Pearce, projektledare för Pamela på KTH i Stockholm. Tidigare experiment har bara gjorts från ballonger, berättar han, och då inte längre än något dygn åt gången.
— Datakvalitén är bara så mycket bättre än någonting tidigare på marknaden, säger han.
Från sin plats ombord på en kommersiell rysk satellit samlar Pamela stora mängder kosmiska partiklar. Tanken är att lista ut var antipartiklarna bland dessa kommer ifrån. På konferensen presenterades ett år av mätningar av antiprotoner. Resultaten har man inte analyserat färdigt än, men redan nu ser det ut som om antiprotonerna skapas när energiska protoner krockar med gasen mellan stjärnorna. Tidigare ballongexperiment kunde inte utesluta att de allra mest energirika kom till när ännu okända partiklar — sådana som kanske utgör universums mörka materia — växelverkade med varandra. Pamela ser ännu inga tecken på detta. Den mörka materian hoppas man ändå att kunna att kasta ljus på: experimentet fortsätter i 2 år till. Mark Pearce ser fram emot att Pamela samlar på sig fler antiprotoner och positroner med riktigt hög energi, där inget experiment letat förut.
— Ju högre i energi man går, desto större chans att hitta nåt intressant, säger han.


Såhär fångar Pamela antiprotoner. Klicka för att komma till experimentets hemsida, som har fler roliga diagram och info om hur allt funkar. (Bild: Pamelas hemsida)
Andra bloggar om: antimateria, rymden, mörk materia, satelliter, experiment, fysik

Etiketter: antimateria, kosmisk strålning, mörk materia, Pamela

Forskare vid NASA och vid kanadensiska McGill-Universitetet har hittat en möjlig länk mellan två typer av neutronstjärnor; pulsarer och magnetarer. Man har nämligen sett tecken på att pulsaren i supernovaresten Kes 75 plötsligt bytt skepnad och blivit en magnetar.

Den första pulsaren upptäcktes på 60-talet, och förbryllade dåtidens radioastronomer med sin stadiga, regelbundna puls. Man undersökte till och med möjligheten att pulsen kunde komma från en avlägsen intelligent civilisation, men det dröjde inte länge innan man insåg att det rörde sig om en mycket snabbt roterande neutronstjärna. Idag har vi upptäckt över 1800 pulsarer bara i vår egen galax.


En bild av hur vi tror att en magnetar kan se ut, med utritade magnetfältlinjer (Bild: Robert Mallozzi, University of Alabama / NASA)

Magnetarer å andra sidan är mycket mer ovanliga. Hittills har bara en handfull upptäckts i Vintergatan, och det är knappt 10 år sedan man kunde påvisa att de överhuvudtaget finns. De tros alltså också vara neutronstjärnor, men de har mycket starkare magnetfält (därav det inte så fantasifulla namnet). Magnetarer har också mycket våldsamma utbrott av röntgen- och gammastrålning (s k gammablixtar), några av de kraftigaste vi sett hittills i universum.

Man har länge undrat hur pulsarer och magnetarer hänger ihop; om alla magnetarer är en mycket ovanlig typ av pulsar, eller om alla pulsarer förr eller senare går igenom ett magnetar-stadium. Det är för tidigt att säga om Kes 75-pulsaren verkligen har blivit en magnetar eller om den bara visar tillfälliga magnetar-liknande egenskaper i form av kraftiga röntgenutbrott, men med tanke på hur exotiska magnetarer är, är det ändå en viktig upptäckt.

Resultaten publicerades den 21 februari i Science. Läs pressreleasen hos McGills nyhetssidor.

Etiketter: Kes 75, magnetarer, neutronstjärna, neutronstjärnor, pulsarer

I höstas fick jag mejl med en fråga om den ökanda icke-planeten Nibiru. Brevskrivaren höll på med ett projektarbete om astronomi, och nu har Assi (för det var hon) en egen blogg som varit igång ett tag på den fina adressen astronomi.blogg.se. Läs hennes programförklaring: snart bär det av till en rymdutbildning i Luleå, och vidare till NASA och ESA. Assi är också med i Göteborgs Astronomiska Klubb och har bilder uppe på GAKs hemsida. En till som håller på utbilda sig och bloggar sedan ett tag om processen är Astronomiguiden-Åsa. Det är roligt med tillskott i den svenska rymdbloggosfären!

Jag tycker vi plankar en utländsk idé och börjar en bloggkarneval med tema rymden. Carnival of Space är ett begrepp i engelskspråkiga rymdkretsar: senaste omgången finns hos Patrick Moores adept Chris Lintotts blogg. Vad säger ni Assi, Åsa, Dag på Rymden i dag, Malin på Vetenskapsnytt, Klar himmels P-M, Prisma-Krister, Rymdturism.se-Leif, Sven på Rymdbolaget, Rymdbloggen-Roland (och i mån av RSS, Johnny på Astrowebb och
Arielspace-Ariel)?


Assis blogg rekommenderas. (Bild: astronomi.blogg.se)

Etiketter: bloggar, bloggkarnevaler, händer i Göteborg, surftips

Forskare vid det svenska Institutet för Rymdfysik (IRF) i Kiruna har hittat en trolig förklaring till de snabba väteatomer som Hubbleteleskopet observerade kring exoplaneten HD 209458b år 2003. Upptäckten är gjord i samarbete med forskare från Frankrike, Schweiz, Italien och Österrike.


Ungefär såhär kan det tänkas se ut när HD 209458b förlorar sin atmosfär och vätet strömmar ut i rymden som en kometsvans. (Bild: Jörgen Medman, KRAUZ & Co, NASA (JPL-Caltech, STEREO, STScI.))

Vi tog kontakt med Mats Holmström på IRF i Kiruna, huvudförfattare till den kommande artikeln i Nature:

Först och främst vill du kanske själv säga några ord om hur upptäckten gått till, och vad den kan få för tillämpningar?
— Det är en ny tolkning av en observation som gjordes med Hubble-teleskopet 2003. Då såg man hur UV-spektrat från stjärnan dämpades när planeten passerade framför stjärnan. Från det kunde man dra slutsatsen att det fanns ett moln av väteatomer kring planeten. Dämpningen av spektrumet visade även att atomerna hade hög hastighet (över 100 km/s).
— Detta har förklarats genom att planetens atmosfär är så varm att den expanderar ut i rymden, samt att väteatomerna ytterligare accelereras av strålningstrycket från stjärnan. Vår idé var att de snabba väteatomerna inte alls härrör från atmosfärens expansion, utan istället bildas från stjärnvinden.
— När protoner i stjärnvinden kolliderar med väteatomer i övre delen av planetens atmosfär kan protonen ta upp en elektron (laddningsutbyte) och en s.k. energirik neutral atom (ENA) bildas. Det är alltså dessa ENAs som observerats av Hubble enligt vår hypotes.
— Eftersom dessa ENA bildas av stjärnvindsprotoner kan man från deras observerade hastigheter uppskatta stjärnvindens temperatur och hastighet. Något som inte varit möjligt tidigare så pass nära en stjärna.

Ni har alltså sett samma process i vårt eget solsystem som Hubble sett runt HD 209458; är det bara runt jorden eller också runt andra planeter i solsystemet som ni observerat detta?
— Dessa snabba väteatomer, ENAs, har observerats kring alla planeter där mätinstrument funnits. Kring Jorden, Venus och Mars. Det är därför bara naturligt att samma processer sker vid planeter kring andra stjärnor.

Vilka satelliter/observatorier har använts då ni studerat solsystemet?
— Vi byggde det första satellitinstrumentet som observerade ENAs, ombord på ASTRID som skickades upp 1995 i bana kring Jorden.
— Just nu har vi ENA-detektorer i bana kring jorden (NUADO på Double Star), Venus (ASPERA-4 på Venus Express) och Mars (ASPERA-3 på Mars Express) (Se denna länk för en sammanfattning). Vi bygger även instrument som ska skickas till månen (Chandrayaan-1) och Merkurius (BepiColombo).

Stort tack alltså till Mats Holmström!

Planeten är ungefär lika stor som Jupiter, men befinner sig mycket nära stjärnan HD 209548; ungefär som en åttondel av avståndet mellan Merkurius och solen. HD 209548 liknar vår sol, och befinner sig cirka 150 ljusår bort i stjärnbilden Pegasus.

Resultaten presenteras idag i Nature.

Etiketter: ENA, exoplaneter, HD 209458, IRF, solvinden, stjärnvindar

NASA och andra (t ex Aftonbladet) rapporterar att rymdfärjan Atlantis har landat utan problem på Kennedy Space Center i Florida. Europeiska rymdlabbet Columbus är installerat på rymdstationen ISS och rymdfärjeprogrammet verkar vara tillbaka på banan igen efter årets haltande start. Nästa rymdfärjeresa börjar tidigast den 11 mars. Då är det Endeavour som ska upp, och målet är att installera ISS japanska modul Kibo. Mer om flygningen finns att läsa hos Astrowebb.
Columbus intåg i rymden har varit en storartad händelse för ESA. Andra är inte speciellt imponerade. Brittiske astronominestor Martin Rees påpekar i en debattartikel i the Times att Columbus är 16 år för sent och tycker att ISS riskerar bli en kalkon i rymden även när den byggts färdigt. Europa bör strunta i NASAs vidlyftiga idéer, tycker han, låta privata företag ta över bemannade rymdfärder till exempelvis Mars, och satsa istället på små, smarta, högteknologiska och obemannade farkoster. Jag slår vad om att Christer Fuglesang inte hade hållit med. Vad tycker ni?


Atlantis landar i Florida. (Bild: NASA)
Andra bloggar om: rymden, NASA, Europa, rymdstationen, ISS, astronauter, Mars

Etiketter: bemannade rymdfärder, ESA, kommersiell rymdfart, Nasa, rymdfärjan

Natten mot torsdagen den 21 är det månförmörkelse. Totaliteten börjar 04.01 och slutar 04.53: då kommer månen att se rödaktig ut. Animeringen intill (som är gjord av Per Ahlin) visar hur jordens skugga korsar månen under natten. Varför ska man då vara uppe?

1. Missar du den här blir det inga fler månförmörkelser förrän 21 december 2010.


2. För att vara februari så är det osedvanligt varmt ute. Okej, enligt SMHI så kan det mycket väl bli mulet, men får du en glugga i molnen kommer du inte frysa.


3. Du kan få kika på Saturnus samtidigt. Den blir den ljusstarkaste 'stjärna' nära månen, ungefär 6 månbredder till vänster om månen.


4. Månförmörkelser kan skådas från i princip varsomhelst bara det är stjärnklart. Mitt i storstan går bra (men tänk på att månen är lite mer svårhittad när den är förmörkad).


5. Månen är ovanligt het just nu. Läs om hur japanerna, kineserna och Google alla har siktet inställt på månen här. Senaste tillskottet är britterna, som häromveckan föreslog månsonden Moonlite. Sverige var ju tidigt ute i rejset med sonden SMART-1.


6. En bra månförmörkelse kan bli ett minne för livet. Att se jordens skugga sakta täcka över fullmånen för att sen lämna den igen är bland de trevligaste upplevelser som natthimlen har att bjuda på.


7. Har du kollat in en månförmörkelse i år så är det bara att börja planera för sommarens totala solförmörkelse. Den äger rum den 1 augusti och syns från en smal remsa jordyta som sträcker sig från Kanadas arktis över Grönland till Sibirien, Mongoliet och in i mellersta Kina. Äventyrssemester nån?

(Mångalet förresten: TT och samtliga nyhetsmedier — Metro tillexempel — som lyckades skriva att astronomen Peter Linde är vid astrologiska institutionen vid Lunds universitet. Bättre blev det hos t ex Ny Teknik).


Såhär kommer månförmörkelsen att utveckla sig under morgontimmarna torsdagen den 21. (Bild och animering: Per Ahlin)

Etiketter: månen, månförmörkelser

NASAs strövare på Mars, Opportunity och Spirit, firade nyligen fyra år av (vad annars?) strövtåg på den röda planetens yta. För den som hoppas på tecken på liv på Mars finns det mindre att fira. Nya analyser av data från Opportunity tyder på att även om det funnits vatten i området tidigare, skulle då vattnet ha innehållit lite väl höga halter av mineraler för att liv skulle varit möjligt (SvD, space.com, NASA). På jorden känner vi till bara ett tjugotal organismer som skulle kunna stå ut med sådana förhållanden. Hoppet står nu till andra områden på marsytan och till tidigare epoker i dess historia. I maj kommer landaren Phoenix till planetens polartrakter för att fortsätta letandet.


Stenarna kring Victoria-kratern tyder på ett fuktigt men mycket salt förflutet för just denna del av Mars yta. Bilden togs av strövaren Opportunity den 4 februari 2008. (Bild: NASA/JPL-Caltech/Cornell University )

Etiketter: liv i solsystemet, mars, Opportunity och Spirit, Phoenix

Flera medier rapporterar (Aftonbladet, New Scientist, TT/DN) om att USA tänker skjuta sönder den havererade spionsatelliten USA 193 som vi skrev om i januari. Satelliten ligger nu bara 270 kilometer ovan jord och följs regelbundet av amatörer. En summering hittade jag till exempel på bloggen Arms Control Wonk. Enligt en rapport som Emily Ladkdawalla tipsar om på Planetary Societys blogg så är satelliten tillräckligt ljusstark för att kunna ses i en hyfsat kraftig fältkikare, om man vet vart man ska titta. Lakdawalla undrar om sönderskjutning verkligen behövs, och det är hon inte ensam om. Hydrazinbränslet skulle kunna bilda potentiellt dödlig gas över ett område stort som två fotbollsplaner om satelliten skulle falla ner som den är just nu, men sannolikt skulle den inte träffa befolkade områden. New Scientist intervjuar astronomen Jonathan McDowell som dock tycker att Vita Huset bara vill visa att USA kan skjuta ner saker från rymden lika lätt som Kina gjorde för ett år sedan med en trasig vädersatellit. USA 193 är betydligt större än denna, och frågan är om den stora mängden nytt rymdskrot skulle kunna skada rymdstationen. David Wright från Union of Concerned Scientists, som intervjuas i New Scientist, misstänker i alla fall att frågan inte kan anses vara utredd.
Andra bloggar om: USA, satelliter, rymden, spionsatelliter, politik

Etiketter: politik, rymdskrot, rymdstationen, satelliter

Det här är ett gästinlägg av min kollega Dan Kiselman, som forskar om solen vid Kungl. Vetenskapsakademiens Institut för solfysik i Stockholm.

I onsdags kväll höll Jasper Kirkby från CERN föredrag på Kungl. Vetenskapsakademien under titeln Cosmic rays and climate. Jag gick dit för att få reda på om den rådande snö- och is-bristen i Stockholm ska skyllas på lågprisflyget eller på variationer i den kosmiska strålningen. Svaret satt dock ganska långt inne. Vi fick höra många fascinerande resultat om det globala klimatets variationer över årmiljonerna. Diskussionerna om de faktorer som kan påverka klimatet är spännande: jordbanans variationer, kontinentaldriften... Och så den kosmiska strålningen. Denna ligger bakom jonisationen i luften och borde kopplas till molnbildningen. Molndroppar behöver kondensationskärnor för att bildas och sådana kan skapas kring joner. Fysiken är dock svår. Det är därför man vid CERN bygger en speciell kammare där man med acceleratorstrålning ska bestråla olika luftblandningar.
Den kosmiska strålningens intensitet påverkas av jordens respektive solens magnetfält och av vår belägenhet i Vintergatan. Allt detta varierar och det finns korrelationer mellan indirekta mått på kosmisk strålning och temperatur från gångna århundraden och årtusenden. Det finns även längre perspektiv med spekulationer om vår vandring in och ut ur vår galax' spiralarmar kan ses i årmiljonernas temperaturkurvor.
Inte förrän den sista frågan från publiken ställdes av den bekante klimatforskaren Henning Rodhe fick vi veta vad Kirkby tror om de senaste decenniernas uppvärmning: den kan knappast förklaras med kosmisk strålning. Ty även om det skulle finnas en stark koppling till klimatet har strålningen inte varierat så mycket sedan 1950 att uppvärmningen kan skyllas denna.
Den 12 mars blir det klimatetik på Kungl. Vetenskapsakademien: mer information finns här.


Jasper Kirkby framför experimentkammaren som kommer att testa huruvida kosmisk strålning kan påverka molnbildning. (Bild: CERN)

Etiketter: gästinlägg, klimat, kosmisk strålning, väder

Det här är lite märkligt. Veckans nummer av tidskriften Nature slår på stort med en spännande nyhet: en supernova av typ Ia som setts innan den exploderade. Typ Ia supernovor är superviktiga, kan man säga, därför att de ligger bakom upptäckten av universums accelererande expansion för tio år sen. Alla tror att de är vita dvärgstjärnor som exploderar, men under vilka omständigheter det sker vet man fortfarande inte. Nu har astronomerna Rasmus Voss och Gijs Nelemans skrivit en artikel i just Nature om att de sett något skina i röntgenljus på samma ställe som supernovan, innan den exploderade. Det skulle innebära att det är en dubbelstjärnesystem med en vit dvärg som samlar gas från den andra stjärnans kraftiga stjärnvind. Spännande som sagt. Men om man kollar pressreleasen hos Chandrateleskopet så är det inte lika kul längre. Nyare, opublicerade observationer, står det hos Chandra, visar att supernovan och röntgenkällan inte alls ligger på samma ställe. Man visar fina bilder och säger att nya observationer behövs för att reda ut saken en gång för alla, men allt pekar på att den stora upptäckten inte är någon upptäckt alls. Vi får väl hålla utkik efter kommentarer hos Natures blogg the Great Beyond.


Fyra år innan supernova 2007on exploderade såg Chandrateleskopet en svag röntgenkälla — bilden till vänster — på samma plats. Eller nästan på samma plats: 2007on ligger nämligen lite off. Klicka på bilden för att läsa det mycket försiktigt formulerade pressmeddelandet. Bild: NASA/CXC/MPE/R. Voss m fl (t v); NASA/Swift (t h)

Etiketter: Chandrateleskopet, forskningspolitik, supernovor, vita dvärgar

Edwin Hubble blev världsberömd när han i början av 1930-talet undersökte en typ av stjärnor som kallas cepheider och lyckades bestämma avståndet till dessa. Cepheider är stjärnor som ändrar ljusstyrka med en viss periodicitet, och längden på periodtiden är dessutom relaterad till hur stor och ljusstark cepheiden är totalt sett. Därför kan man på ett ganska enkelt sätt räkna ut avståndet till en cepheid, förutsatt att man förstår precis hur periodtiden och ljusstyrkan hänger ihop.


Edwin Hubble vid 48-tumsteleskopet på Mount Palomar, 1949, försedd med pipa och annan väsentlig utrustning. (Bild: California Institute of Technology)

Nu har ett internationellt forskarlag med bl a franske Pierre Kervella hittat ett sätt att förfina avståndsmätningen, med hjälp av observationer från ett av ESOs teleskop på La Silla i Chile. Det finns nämligen en cepheid som kallas RS Pup (i stjärnbilden Akterskeppet) som ligger inuti en nebulosa; ett slags moln av gas och stoft.

Eftersom ljuset hos RS Pup ändras med en jämn takt lyses nebulosan upp i motsvarande takt, men med en liten tidsförskjutning, som ett eko. Därför kan man bestämma avståndet från cepheiden till olika ställen i nebulosan, varteftersom de lyses upp. Sedan mäter man vinkeln mellan cepheiden och en viss del av nebulosan, och då kan man beräkna avståndet till båda två med större noggrannhet än med Hubbles metod.

Att veta precis hur långt bort cepheider är utgör en viktig del av den astronomiska avståndsskalan, eftersom cepheiderna sedan används som kalibrering för andra metoder för att mäta mycket längre avstånd, t ex med hjälp av Typ Ia-supernovor. Upptäckten kan därför hjälpa forskarna att bättre förstå de bokstavligt talat astronomiska avstånden i universum.

En forskarrapport om upptäckten publiceras snart i tidskriften Astronomy and Astrophysics, men du kan läsa pressreleasen redan nu hos EurekAlert.

Etiketter: cepheider, Edwin Hubble, eko, RS Pup

Rymdfärjan Atlantis är sedan i lördags dockad vid rymstationen. Idag utför astronauterna Rex Walheim och Stanley Love den första rymdpromenaden, som ska förbereda den europeiska labbmodulen för sin efterlängtade installation. Tyske astronauten Hans Schlegel är enligt ESA nu tillräckligt frisk för att i alla fall kunna hjälpa till med rymdpromenaden från inuti rymdstationen. NASA vägrade i lördags specificera ens vilken astronaut det var som var sjuk. Någon större mörkning verkar det dock inte vara fråga om, enligt Spaceflight Now. Svaret på tyska blaskan Bilds 'Är han för gammal för rymden?' (Schlegel är 57) verkar ändå vara 'nein' (mer finns hos FR-online.de och DN). Det sagt hittar man inget skvaller på ESAs Columbus-blogg, som tycks ha blivit såpass officiell att den förlorat nästan hela sin blogg-känsla. Synd.
Om rymdpromenaden hos Spaceflight Now
Hamburger Abendblatt undrar varför NASA teg


ESAs forskningslabb Columbus väntar på installation utanför rymdstationen ISS. (Bild: NASA)

Etiketter: astronauter, Columbus, Nasa, rymdstationen

Har SETI (Search for extra-Terrestrial Intelligence) pågått tillräckligt för att vi ska börja höja på ögonbrynen åt bristen på kontakt?
Det är svårt att säga, men jag har haft funderingar på vad förklaringen kan vara om vi aldrig får kontakt.

Det vrids och vänds ofta på upskattningar av hur vanligt det kan vara att liv uppstår på andra planeter, hur länge en tekniskt avancerad civilisation överlever etc. Även om man är försiktigt lagd så brukar de siffror som trillar ut (Gör en egen interaktiv beräkning) antyda att SETI, förr eller senare, borde lyckas. Det finns helt enkelt så infernaliskt många stjärnor där ute. (mellan 200 och 400 miljarder bara i vår galax)

Det finns ett antagande som görs nästan obemärkt i dessa beräkningar; nämligen att en avancerad civilisation skulle ha ett intresse av att sända ut signaler om sin existens. Vi gillar att tillskriva livsformer mer framstående än oss vissa egenskaper:

1) De har lämnat alla krig och liknande bakom sig.
2) De har tillgång till all energi de kan tänkas behöva.
2) De lever i en drömvärld med fred, harmoni, lycka och fullständig vetenskaplig kunskap.
3) De längtar efter att assistera andra, mer primitiva livsformer, att utvecklas och bli som dem.

Hur pass väl en sådan beskrivning stämmer in på den moderna mänskliga civilisationen själv behöver knappast kommenteras. Förutom de uppenbara motsägelserna kan också nämnas att inte en enda organisation hittills ägnat sig åt att kontinuerligt sända ut signaler om vår existens. Det har blivit några enstaka snuttar, som den här bilden som sändes 1974.



Alla vill lyssna, lyssna lyssna. I hopp om att få vara den i mänsklighetens historia
som upptäckte utomjordiskt liv.

Om man bejakar Darwinismen bör man kanske ställa sig frågan; vad säger den om antagandet att livsformer runtom i galaxen sitter och vevar iväg signaler utan teoretisk möjlighet att få svar?
Om beteende för egen överlevnad och reproduktion är allmängiltigt så stödjer knappast Darwinismen en sådan bild.
Precis som vi själva inte sitter och skriver brev som vi skickar ned till havets botten ifall nån skulle bo där, så kanske inte någon i galaxen sitter och skickar ut SETI signaler. Både vi och de föredrar nog aktiviteter som kan ge något slags resultat eller reaktion.

Vad tror DU?

Läs mer i en artikel av ryske forskaren Alexander Zaitsev, som de senaste åren betonat den möjliga situationen
av att 'alla lyssnar och ingen sänder'...

Etiketter: liv i solsystemet, liv utanför solsystemet, SETI

Rymdfärjan Atlantis var tänkt att åka upp till rymdstationen i början av december, men strul med bränsletankssensorer försenade resan ordentligt. Nytt datum är torsdagen den 7 februari, med uppsändningen tidigast klockan 20.45 svensk tid. Om vädret ställer till kan det bli fredag eller lördag istället. Mer som vanligt på NASAs rymdfärjesidor och hos Johnny Rönnberg på Astrowebb. Andra rapporter finns hos Ny Teknik och Allt om vetenskap. (Konfidentiellt till AoV: Välkomna som konkurrent på rymdnyhetsfronten! Glöm nu inte skaffa RSS bara.) Atlantis bär för övrigt på europeiska forskningslabbet Columbus, och hos ESAs Columbus-blogg kan man få den europeiska vinkeln på denna rymdfärjeresa.


Rymdfärjan Atlantis (med europeiska labbet Columbus inuti) väntar på startplattan på Kennedy Space Center i Florida. (Bild: NASA)

Etiketter: Columbus, ESA, Nasa, rymdfärjan

I sin usla notis missade Expressen ((och som jag själv och även vi) att tipsa om en helt ny, ännu gladare och mycket mer övertygande smileykrater på Mars. Den finns att beskåda på Planetary Society-bloggen, och nu även här. Bilden togs av Mars Reconnaissance Orbiter den 28 januari. (Tack ännu en gång till AG-Dennis.)


Marssonden MRO håller på med en detaljerad (bara 6 meter per pixel) kartläggning av planetens yta, och är 20 procent klar. Klicka för en större bild hos Malin Space Science Systems. (Bild: NASA / JPL / MSSS)

Etiketter: mars, mediekritik, MRO, pareidolia

Expressen gör bort sig igen och dammar av en 9 år gammal ickenyhet om en smiley-krater på Mars (tack till Dennis på Astronomiguiden för tipset). Och den är inte ens speciellt övertygande som smiley. [Uppdatering: Expressen hade antagligen tänkt skriva om en annan, nyare smileykrater. Mer om den här.] Astronomins genom tiderna bästa exempel är ju Spitzerteleskopets infrarödbild på lilla galaxhopen Stephans kvintett, 300 miljoner ljusår bort. Ögonen utgörs av kärnorna i de krockande galaxerna NGC 7318a och NGC 7318b, och leendet är en bågformad svans av nybildade stjärnor mellan dem. Bilden är inte heller ny: vi rapporterade om den redan 2006. Klart vi vill ha fåniga rymdbilder, men de ska vara bra fåniga rymdbilder.


Galaxhopen Stephans kvintett. Astronomen Phil Appleton med kollegor var det som sa omelett. (Bild: NASA/JPL-Caltech/Max-Planck Institute/P. Appleton/SSC/Caltech)
Andra bloggar om: rymden, astronomi, Mars, Expressen, smileys, pareidolia, galaxer

Etiketter: galaxhopar, galaxkollisioner, mediekritik, pareidolia

I morse var undertecknad ute med kikaren och kollade på Venus och Jupiter, vackert skinande tillsammans i gryningsdiset. (Det var förresten även fotobloggarstjärnan P-M Hedén.) I vanliga fall medger jag att kikaren används till att skåda fågel med, och rätt vad det är så har jag nu skrivit ett blogginlägg om fåglar, men med visst astroinnehåll. Det handlar om starflockar (passande va?) och ligger inte här utan hos Malin Sandström på Vetenskapsnytt.


En smygtitt på P-Ms bild på Venus och Jupiter i gryningen. Klicka för att se hela bilden. Nu drar Venus ner mot solen och syns inte i våra skyar förrän i november. (Bild: P-M Hedén)

Etiketter: aktuellt på himlen, fåglar, gästinlägg, jupiter, Venus

Idag fredag disputerar marsforskaren Ella Carlsson i Luleå (NSD, IRF.se). Hennes avhandling finns att ladda ner från Luleå universitets webbplats. Man märker att Ella är bra på att skriva populärvetenskapligt, som hon gjort i till exempel boken Framåt Mars!. Klarar man vetenskaplig engelska och inte räds ett par ekvationer så finns det spännande saker att hitta här, om Mars blöta (eller är de det?) raviner, och solvinden som skrapar på dess atmosfär. Bilderna är inte så dumma de heller. Nuförtiden pluggar Ella till läkare vid Karolinska institutet, med sikte på forskning om hur astronauter ska klara den långa resan till just Mars.
Ellas webbplats
Avhandlingen som (stor) pdf-fil


Marsforskaren Ella Carlsson disputerar i Luleå idag. (Bild: Hans-Olof Utsi)

Andra bloggar om: Mars, Ella Carlsson, liv, raviner, planeter, rymden, rymdfysik

Etiketter: Ella Carlsson, hånder i Luleå, kiruna, mars, rymdfysik, vatten